Reformisterna menar att man med rätta kan tala om ett krisläge – både för Sverige och världen i stort. De sociala klyftorna växer snabbt. I Sverige är de idag lika stora som på 1940-talet. Samtidigt fördjupas klimatkrisen. Koldioxidhalten i atmosfären är förmodligen den högsta på 3 miljoner år. Tiden blir allt knappare för att vända utvecklingen.

Reformisterna har under våren presenterat ett reformprogram för hur Sverige kan ta sig an utmaningarna. Nu går vi vidare med en reformbudget. Grunden är en ny ekonomisk politik för återuppbyggnad av den jämlikhetsskapande välfärden kombinerat med storskaliga investeringar i grön omställning och samhällets infrastruktur. Sverige har på relativt kort tid gått från att vara ett av de mest jämlika länderna i världen till ett land där samhällsklyftorna växer i snabb takt. Internationellt sticker Sverige ut som ett av de länder där den ekonomiska ojämlikheten vuxit allra mest (se figur 1 nedan). En del hävdar att utvecklingen beror på “oundvikliga faktorer” som globalisering, teknikutveckling eller EU-inträde. Men förändringarna har inte bara hänt. Brutaliseringen av det svenska samhället – ökad ojämlikhet, fler fattigpensionärer, resurs- och personalbrist i välfärden, sjunkande skolresultat, konstant bostadsbrist – är i hög grad också konsekvenser av politiska beslut.

Utvecklingen idag är inte unik. På 30-talet växte de högerextrema krafterna i takt med arbetslöshet och ekonomiska klyftor. En blind marknadstro förlamade politiken. De etablerade partierna satt fast i åtstramningspolitikens skruvstäd. I Tyskland blev konsekvenserna katastrofala. I andra länder utmanades dogmerna. I USA drev Roosevelt igenom en New Deal och i Sverige lanserade socialdemokratin liknande reformer.

Efter andra världskriget växte en bred enighet fram om vikten av en aktiv stat och att reglera marknadskrafterna. De gemensamma investeringarna växte och Sverige förvandlades till ett av världens mest jämlika länder. Utvecklingen bröts på 1970-talet. Det finns en rad skäl till detta, men en avgörande faktor är de politiska beslut som fattats sedan dess. Sedan 1980-talet har de offentliga satsningar som krävs för att ett jämlikt samhälle ska upprätthållas uteblivit (se figur 2 nedan). Lägre skatter, minskade offentliga investeringar och ett allt större individuellt ansvar för försörjning och välfärd har i stor omfattning bidragit till de växande samhällsklyftorna och dagens brister inom välfärd och infrastruktur.

Idag saknas personal inom primär-, specialist- och förlossningsvård. Vårdköerna har blivit längre. Inom äldreomsorgen råder brist på äldreboenden. Skolan brottas med resursbrist, försämrade resultat och växande ojämlikhet. Samtidigt undermineras förtroendet för det gemensamma av privatiseringsskandaler som Nya Karolinska och nedläggningar som BB Sollefteå. Samhällsutvecklingen har slagit mot många. Den ekonomiska situationen för en stor del av Sveriges pensionärer är idag ovärdig ett välfärdssamhälle. Sverige har den högsta andelen fattiga pensionärer i Norden. Drygt 12 procent av de äldre, 245 000 personer, hamnar numera under fattigdomsgränsen. En majoritet är kvinnor som haft arbetaryrken.

Den övergripande förklaringen till välfärdens kris är enkel: Den svenska välfärden saknar pengar. Skattekvoten (alltså skatter och sociala avgifter som andel av BNP) har minskat ända sedan 1990-talet. 1999 låg andelen runt 49 procent. Idag är den nere på 44 procent, efter bottennoteringen 42,5 procent under Alliansåren. Om skattekvoten hade legat på samma nivå som 1999 så hade skatteintäkterna år 2017 varit 240 miljarder kronor högre – en summa som motsvarar tio svenska polisväsenden.

Sverige har under lång tid också fört en extremt stram budgetpolitik. Den här politiken var möjligen motiverad på 1990-talet. Idag har Sverige bland de lägsta statsskulderna i Europa – samtidigt som Sverige står inför stora samhällsutmaningar. Allt fler forskare påpekar att det här är till skada för Sveriges ekonomi och långsiktiga samhällsutveckling.

Politikens tvångströja har också fått andra allvarliga konsekvenser. De växande klyftorna har gött högerpopulistiska krafter. Samtidigt står politiken rådvill inför klimatkrisen. Trots att det finns möjligheter att ta itu med klimatproblemet satsas alldeles för litet på en grön omställning.

Det stora problemet idag är att omställningstakten är alldeles för låg. För att klara Parisavtalets mål att begränsa den globala uppvärmningen till väl under 2 grader måste utsläppen av koldioxid i världen halveras till 2030 och vara i stort sett utraderade 2050. Globalt växer utsläppen av koldioxid alltjämt. Sveriges territoriella utsläpp minskar förvisso, men bara med ungefär 1 procent per år. För att klara vårt nationella klimatmål noll nettoutsläpp 2045 måste takten öka fem till åtta gånger. För att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader behöver tempot förmodligen öka ytterligare. Inget parti har levererat en trovärdig plan för hur det här ska gå till. Det finns en underliggande förklaring till vilsenheten: En omställning i den takt som krävs är omöjlig utan en förändrad ekonomisk politik.

Enligt det internationella energiorganet IEA behöver världen under kommande decennier investera 3 500 miljarder dollar per år för att klara omställningen – ett flerfaldigande från dagens nivåer. Liknande skattningar saknas för Sverige. Med tanke på dagens låga omställningstakt är vår bedömning att de gröna investeringarna måste öka avsevärt, till minst 120 miljarder kronor per år. Det handlar exempelvis om investeringar i stärkta elnät, bioraffinaderier, elektrifiering av transporter, omställning av industrier, infrastruktur för koldioxidinfångning- och lagring, klimatrenovering av bostäder – listan är lång.

Samtidigt är det uppenbart att Sverige också är behov av omfattande investeringar för att komma till rätta med bostadsbrist och underfinansiering av samhällsnyttig infrastruktur. En stor del av dessa investeringar är ytterst kapitalintensiva och blir därmed billigare och mer ekonomiskt gångbara om de får tillgång till billigt och tålmodigt kapital.

Det har blivit smärtsamt uppenbart att vår tids färdriktning är ohållbar – både i ekologiskt och socialt hänseende. De ekonomiska dogmerna har numera diskvalificerats av världens samlade expertis – från OECD och IMF till FN:s klimatpanel. Men politiken släpar ängsligt efter. Vi behöver återigen en New Deal. Och denna gång måste den vara grön.

I den här reformbudgeten pekar Reformisterna ut riktningen för en politik som tar ansvar. Där staten återigen börjar investera i det gemensamma för ett jämlikt samhälle. Och där de nödvändiga satsningar som krävs för att ta itu med klimatkrisen genomförs.