3.2​ Separera drift och investeringar i budgeten och skapa en statlig investeringsbank

Idag tvingas politiken och berörda myndigheter till samhällsekonomiskt bristfälliga prioriteringar och investeringsbeslut eftersom staten i ytterst få lägen lånefinansierar nödvändiga investeringar i exempelvis infrastruktur. Istället anslagsfinansieras i regel infrastrukturinvesteringar, vilket medför att dessa ställs mot välfärdssatsningar. Detta har lett till otillräckligt underhåll av existerande infrastruktur (se ex järnväg), otillräckliga nyinvesteringar och dessutom till komplicerade och impopulära finansieringsmodeller (se exempelvis västlänken). Denna situation är problematisk, inte minst eftersom det ur ett statligt perspektiv är logiskt att lånefinansiera samhällsekonomiskt lönsamma investeringar. Att staten kan låna till negativ realränta gör det enbart än mer logiskt att lånefinansiera snarare än anslagsfinansiera denna typ av verksamhet. För mer information se Statsfinansiella effekter. På ett liknande sätt är det för en privatperson självklart att låna till ett bostadsköp och åtnjuta fördelarna från bostadsägande istället för att vänta i åratal tills summan sparats ihop från lönen.

I Reformisternas reformbudget görs därför en separation mellan löpande drift av det offentliga (driftsbudget) och offentliga investeringar (investeringsbudget). Driftsbudgeten bör liksom idag finansieras av de skatteintäkter som staten tar in. Detta tydliggör att löpande kostnader såsom löner, välfärdssatsningar och transfereringar inte betalas med lånade pengar.

Enligt Reformisternas förslag bör investeringsbudgeten i sin tur bestå av tre delar. För det första bör Regeringens nuvarande investeringsplan lånefinansieras fullt ut. Detta frigör cirka 120 miljarder per år till driftsbudgeten. Observera dock att enbart 103 av totalt 120 miljarder inkluderats på grund av svårigheter att särskilja investeringsplanens allokerade kapital i budgetens anslagsposter. För det andra bör nya infrastruktursatsningar som är lämpade att finansieras genom Riksgälden även ingå i investeringsbudgeten. För det tredje bör det kapital som staten tillför investeringsbanken som säkerhet finansieras genom investeringsbudgeten. Säkerheten används för att kapitalisera banken som sedermera likt en privat bank mobiliserar kapital för företagsekonomiskt lönsamma investeringar.

Sammantaget är vår storskaliga investeringsplan i investeringsbudgeten i kombination med starkt ökade resurser till välfärds- och klimatsatsningar inom driftsbudgeten en fullt finansierad grön ny giv för Sverige, även kallad Green New Deal.