Förslag på program och reformer

Du kan ladda ner reformförslagen här

Sju reformområden och reformförslag för ett bättre Sverige:

1. Ny ekonomisk politik: reformerat ekonomisk-politiskt ramverk för full sysselsättning, offentliga investeringar och stärkt välfärdsstat

2. Nytt skattesystem: skattereform för ökad jämlikhet och utbyggd offentlig sektor

3. Nytt pensionssystem: högre inkomster och stärkt trygghet för pensionärerna

4. Ny social bostadspolitik: statligt ansvar för bostadsförsörjningen

5. Nytt demokratiserat arbetsliv: kortare arbetstid och stärkt inflytande för löntagarna

6. Ny välfärds- och regionalpolitik: utjämnade livsvillkor och jämlik välfärd över hela landet

7. Ny grön reformism: statligt driven klimatomställning och grön industriell utveckling

Vi definierar i vårt program ett antal ekonomisk-politiska problemområden och förslag på reformer för att åtgärda problemen.

Förslagen indelas också i sådana som är mindre ambitiösa och politiskt försiktiga respektive sådana som är mer ambitiösa och politiskt mer offensiva. Uppdelningen görs med hänsyn till att olika parlamentariska situationer och regeringskonstellationer kan tänkas vara olika benägna till ambitiösa respektive försiktiga reformer.

1. Nytt ramverk för den ekonomiska politiken

Sverige har världens kanske mest restriktiva ramverk för den ekonomiska politiken. Statens finanser ska visa överskott över konjunkturcykeln, utgiftstak fastställs och blir lag, kommuner och landsting är ålagda hårda krav på budgetbalans. Penningpolitiken är helt inriktad på en fast ökningstakt i konsumentprisindex.

Varken finans- eller penningpolitik är inriktade på full sysselsättning, jämn ekonomisk fördelning eller ger tillräckligt utrymme att hantera akuta eller kommande samhällsproblem, såsom klimatomställning, bostadsbrist eller migrationsströmmar.

Den totala offentliga, däribland den statliga, ekonomin ska givetvis på lång sikt vara fullt finansierad med skatte- och andra intäkter av offentlig verksamhet, men kunna uppvisa underskott och lånefinansieras om så behövs under ett flertal år för att genomföra önskade investeringar i att möta samhällsutmaningar. Det långsiktiga målet för staten skall inte vara att bygga upp en finansiell förmögenhet, utan att bygga upp reala offentliga värden i infrastruktur, fastigheter eller natur- och kulturvärden. Vi menar därför att socialdemokratin ska eftersträva att:

  • Överge överskottsmålet för statens finanser.

  • Det finanspolitiska ramverket bör bygga på en separation mellan löpande drift av det offentliga och offentliga investeringar.

  • Sverige under det kommande decenniet genomför storskaliga offentliga och privata investeringar i storleksordningen 4000 miljarder kronor på följande områden:

    • Nybyggnation och upprustning av bostäder

    • Järnväg

    • Ny elproduktion som ersätter den kärnkraft som fasas ut

    • Nybyggnad av elnät inom landet och internationellt

    • Produktion och distribution av biodrivmedel

    • Infrastruktur för carbon capture and storage (CCS)

    • Infrastruktur för elfordon

    • Infrastruktur för kollektivtrafik

Det penningpolitiska ramverket måste samspela med det finanspolitiska. Dagens penningpolitiska ramverk tjänar främst som garant för bankers lönsamhet. För att återföra penningväsendet till att tjäna vanligt folk krävs genomgripande reformer:

  • Riksbanken bör möjliggöra för svenska medborgare att erhålla lön, betala räkningar och spara i ett nytt av Riksbanken upprätthållet elektroniskt betalningssystem, dvs kunna sköta en privatekonomi helt utan kontakt med en annan bank.

  • Övriga banker skall behandlas som andra företag och stå sina egna affärsrisker. Detta borde på marknadsmässiga villkor innebära att de tvingas hålla betydligt mer eget kapital i sina balansräkningar än idag för att anförtros inlåning från allmänheten. Alla garantier för bankers verksamhet avvecklas.

Grundläggande förslag:

  • Övergivande av överskottsmålet för statens finanser.

  • Separation mellan nyinvestering och offentlig konsumtion/drift. Scenario: Insats av nytt statligt kapital på 400 miljarder kronor över 10 år, hävstångseffekt x10, 4000 miljarder kronor över 10 år för investeringar.

  • Investeringsbudget för kommuners, landstings och statens integrationsåtgärder de närmaste 10 åren.

  • Regeringsbeslut om direktiv och kraftig resurstillförsel till Konkurrensverket rörande granskning av konkurrensen inom den finansiella sektorn, byggsektorn och fastighetsmäklarbranschen.

  • Ny finansmarknadsreglering: ökade bruttosoliditetskrav och likviditetsbuffertar i relevanta valutor (det vill säga genomföra Riksbankens befintliga förslag)

  • Tillsätta ett finansmarknadsråd under statsministern.

Mer långtgående förslag:

  • Nytt finanspolitiskt ramverk med balansmål över konjunkturcykeln.

  • Riksbanken inför e-krona.

  • Alla offentliga garantier för bankers verksamhet avvecklas.

2. Nytt skattesystem

Sverige har ett skattesystem som inte förmår bära en ambitiös välfärdsstat och som i för låg utsträckning fördelar från de ekonomiskt starka till de ekonomiskt svaga. Arbetare och tjänstemän betalar en allt större del av kakan i förhållande till stora företag och den ekonomiska eliten. Det förekommer att miljardären betalar en mindre andel av sin inkomst i skatt än vad vanliga löntagare gör.

Vi menar att en långsiktigt hållbar och stärkt finansiering för offentliga tjänster och åtaganden är nödvändiga. Lika nödvändigt är en ökad utjämning av disponibla inkomster samt en ombalansering av skatteuttag från små- och medelstora företag till de stora. Detta kräver ett nytt skattesystem.

I utformningen av ett nytt skattesystem bör både effekter på skatteintäkter och utjämning av disponibla inkomster tas i beaktande. Skattesystemets jämlikhetsskapande effekter bör väga tungt i dess utformning. Beskattning av kapital, såväl förmögenhet som inkomst av kapital, bör kontinuerligt utredas.

Vi menar att socialdemokratin ska:

  • Införa en ny fastighetsskatt baserad på marknadsvärde som ett led i ökad förmögenhetsbeskattning. Detta bör syfta till att ta bort orättvisan i dagens fastighetsavgift där lågt värderade bostäder, ofta i landsbygd, har liknande beskattning som högt värderade bostäder.

  • Utreda och genomföra en förmögenhetsbeskattning, något som förutsätter genomdrivande av begränsningar av internationella kapitalrörelser. En ambition om att indriva 1 procent av nationalförmögenheten, dvs cirka 200 miljarder (c:a 20 procent av statens skatteintäkter) årligen är ett första steg.

Skattesystemet har sedan den senaste stora skattereformen blivit något av ett lapptäcke av olika skattesatser, avdragsmöjligheter och undantag. Detta är enligt en närmast enig kår av ekonomer en mindre lyckad ordning. Av särskild betydelse, som en av statens stora inkomstkällor, är mervärdesskatten (momsen).

Vi menar att socialdemokratin därför ska driva:

  • En total översyn av undantag, avdragsmöjligheter och skattesatser. Utforma ett system med en skattesatsskala för inkomst av arbete samt en skattesats för inkomst av kapital. Detta bör genomdrivas skyndsamt.

  • Det nuvarande systemet med ett flertal olika momssatser bör avvecklas. En enhetlig moms om 25 procent bör införas.

Indrivning av skatter i enlighet med gällande lagregler är en för det offentliga krävande uppgift. Den enskilde åtnjuter ett betydande skydd i förhållande till statens myndigheter och ska så göra. Detta skydd gäller dock i praktiken olika för den som själv kan finansiera juridiska ombud och experthjälp jämfört med den som företräder sig själv som privatperson eller egenföretagare.

Vi menar att socialdemokratin ska:

  • Kraftigt förstärka anslagen till skattemyndigheten, kronofogdemyndigheten och ekobrottsmyndigheten. Ambitionen är att genom intensifierade kontroller och förbättrade metoder indriva minst 20 miljarder kronor mer årligen i enlighet med befintligt regelverk. Detta genom att eliminera skattefusk och motverka avancerad skatteminimering.

  • Straffen för skattefusk och annan ekonomisk brottslighet måste skärpas.

  • Säkra rätten till juridiskt expertstöd till den enskilde i skatteärenden, genom rätt till offentligt biträde i högre rättsinstanser.

Det internationella skattefusket och skatteundandragandet är av gigantiska proportioner. Omkring detta har en miljardindustri av banker, juristbyråer och revisionsföretag utvecklats med affärsidén att hjälpa välbärgade individer och företag att minska sina skatteinbetalningar.

Vi menar att socialdemokratin bör:

  • Arbeta för att det internationella skattesystemet utvecklas med avsikten att minska möjligheten för storföretag och välbärgade individer att undangömma skattepliktiga inkomster.

  • Intensifiera arbetet med det 12-punktsprogram som Finansdepartementet arbetat fram för att motverka skatteflykt, skatteundandragande och penningtvätt.

  • Se över möjligheten att genom upphandlingsregler och befintligt offentligt ägande sätta tryck på fler företag att uppfylla sina skattemässiga skyldigheter.

Grundläggande förslag:

  • De så kallade 3:12-reglerna stramas åt.

  • Effektivare skatteindrivning (stadigvarande inkomstförstärkning för staten + 5 miljarder).

  • Fastighetsskatt kopplad till marknadsvärde återinförs successivt (stadigvarande inkomstförstärkning för staten + 20 miljarder).

  • Ränteavdraget fasas ut med fördelningspolitiska hänsyn i form av höjda barnbidrag om 1000 kronor per månad (på sikt stadigvarande inkomstförstärkning för staten + 3 miljarder).

  • Matmoms, 15% (stadigvarande inkomstförstärkning för staten + 10 miljarder) under villkor att pensioner och försörjningsstöd samtidigt stärks.

  • Arbeta för att det internationella skattesystemet ses över med avsikten att minska möjligheten för storföretag och välbärgade individer att undangömma skattepliktiga inkomster.

  • Kraftigt förstärka anslagen till skattemyndigheten, kronofogdemyndigheten och ekobrottsmyndigheten med ambition att genom intensifierade kontroller och förbättrade metoder indriva minst 20 miljarder mer årligen i enlighet med befintligt regelverk, eliminera skattefusk och motverka avancerad skatteminimering.

Mer långtgående förslag:

  • Höjda och enhetliga kapitalskatter (mål: 30% oberoende av investeringsslag) (stadigvarande inkomstförstärkning för staten + 10 miljarder).

  • Enhetlig moms (25%) med kompensation för individer med låg pension/inkomst/underhållsstöd (+ 30 miljarder)

  • Arvs- och gåvoskatt (+ 10 miljarder)

  • Utreda och genomföra en förmögenhetsbeskattning, något som förutsätter genomdrivande av begränsningar av internationella kapitalrörelser. En ambition om att indriva 1 procent av nationalförmögenheten, dvs cirka 200 miljarder (c:a 20 procent av statens skatteintäkter) årligen är ett första steg.

  • Straffen för skattefusk och annan ekonomisk brottslighet måste skärpas.

  • Säkra rätten till juridiskt expertstöd till den enskilde i skatteärenden, genom rätt till offentligt biträde i högre rättsinstanser.

  • Sätta tryck på företag att uppfylla sina skattemässiga skyldigheter genom upphandlingsregler.

3. Nytt pensionssystem

Sverige har alltför många fattiga äldre och ett illa utformat pensionssystem. Dagens undermåliga pensionssystem drabbar inte minst de många kvinnor som tagit huvudansvar för hemmet och arbetat i lönediskriminerade sektorer. Men det drabbar även i princip alla som drabbats av svårare sjukdom eller arbetslöshet under sina yrkesverksamma eller inte haft möjlighet att lönearbeta så många år i Sverige. Vi ser därför förbättringar av pensionssystemet som en av de viktigaste jämlikhets- och jämställdhetsreformerna. Det pensionssystem som vi har sedan 1995 har som främsta syfte att statens finanser inte ska påverkas av pensionssystemet och att pensionsfrågan skall lyftas bort från den politiska debatten. Vi menar att detta är förödande för socialdemokratin och alla som är i behov av verkligt progressiv äldrepolitik. Anständiga levnadsomständigheter för de mest utsatta tillhör de viktigaste målen för våra strävanden.

Vi menar därför att socialdemokratin bör verka för:

  • Stärkt inkomst för dem med låga pensioner, i form av ett ”pensionslyft”. De med lägst pensioner får 5000 kronor mer per månad före skatt. Nivån på ”pensionslyftet” trappas av för dem som idag har en statlig pension över 10 000 kronor per månad upp till en statlig pension på 15 000 kronor per månad.

  • Pensionslyftet, som belastar statsfinanserna med cirka 40 miljarder per år, finansieras stadigvarande av det avtrappade ränteavdraget och det borttagna överskottsmålet, och måste presenteras så som en tydlig omfördelning från dem som har goda möjligheter att påverka sin privatekonomi till dem som ofta helt saknar denna möjlighet, nämligen våra äldre.

  • Bakomliggande inkomst ska vara grund för pensionsrättigheter även för sjukpenning och a-kassa. Det gör att påverkan på pensionsnivåerna vid sjukdom och arbetslöshet blir mindre än med dagens regler.

Utöver dessa genomgripande reformer av pensionssystemet bör socialdemokratin genomdriva det som också statliga utredningar sedan länge konstaterat, nämligen att premiepensionssystemet är ett dysfunktionellt inslag i pensionssystemet. I Sverige skall det skall inte längre vara möjligt att spekulera bort sin statliga pension.

Socialdemokratin bör verka för:

  • Att premiepensionssystemet (”PPM”) avvecklas.

Av stor betydelse för en mindre grupp pensionärer är att man egentligen har rätt till mer ekonomiskt stöd än vad man får. Detta då exempelvis bostadstillägg måste ansökas om, något som inte alla berättigade gör, enligt ansvarig myndighets egen rapportering.

Socialdemokratin bör verka för att:

  • Att pensionsmyndigheten ges i uppdrag att tillse att ekonomiska stöd till äldre utbetalas till samtliga stödberättigade.

En långsam höjning av pensionsåldern är rimlig för en befolkning som lever längre. Klassklyftorna syns dock alltmer i hur länge vi lever genom att medellivslängdens ökning är ojämnt fördelad bland befolkningen. Anställda inom slitsamma och tunga yrken betalar idag dubbelt: först med sin hälsa och sedan genom minskad pension vid tidig pensionsavgång. Dessa orättvisor är svåra att helt utjämna även genom aktivt arbetsmiljöarbete.

Socialdemokratin bör därför verka för:

  • Att möjligheten att anpassa den lagstadgade pensionsåldern efter medellivslängden även inom undergrupper inom befolkningen undersöks. En sådan anpassning skulle kunna ta utgångspunkt i arbetets tyngd och slitsamhet inom olika yrkeskategorier. Arbetsmarknadens parter bör involveras i ett sådant arbete.

Grundläggande förslag:

  • Att Socialdemokraterna direkt lämnar pensionsgruppen om övriga partier är ointresserade av att på allvar förbättra villkoren för Sveriges pensionärer.

  • Statlig allmän inkomstpension höjs med omkring 5000 kronor per månad (kostnadstak 40 miljarder per år). Alternativt en höjning för dem med de lägsta pensionerna med 5000 kronor per månad, med avtrappning för dem med medelgod pension (mellan 10 000 upp till 15 000 kronor per månad i inkomstpension). ”Pensionslyftet” omfattar ca 1,52 miljoner pensionärer. Offentlig-ekonomisk kostnad (statisk beräkning): 40 miljarder kronor per år.

  • Att utbetalningsgraden av bostadstillägg ökas genom aktivt uppsökande av pensionsberättigade från Pensionsmyndigheten.

  • Att bakomliggande inkomst ligger till grund för pensionsrättigheter även för sjukpenning och a-kassa.

Mer långtgående förslag:

  • PPM avskaffas, det vill säga bättre avkastning och framförallt lägre avgift säkras för spararkollektivet.

  • Differentierad pensionsålder.

4. Ny bostadspolitik

Sverige hade en gång en mycket framgångsrik social bostadspolitik. Utgångspunkten för den under decennier förda politiken var att bostaden både är en medborgerlig rättighet och en avgörande tillgång och resurs i samhällsekonomin. God tillgång till bostäder i olika upplåtelseformer är avgörande både för medborgarnas livskvalitet och för samhällsekonomins funktionssätt.

Den i stor utsträckning mycket liberala bostadssektorn som Sverige nu har, en av den industrialiserade världens mest marknadsliberala, har föranlett ett kroniskt underskott på bostäder både i förhållande till medborgarnas behov och betalningsvilja.Bank- och fastighetssektorernas maktkoncentration till ett fåtal stora bolag, tillsammans med det kommunala planmonopolet, dominerar och stryper utbudet av bostäder. Den bristande konkurrensen missgynnar innovationskraften i byggsektorn. Ständigt stigande kostnader både för mark och byggande vältras över på de boende. Vinstmarginalerna i både bank-, fastighetsförvaltnings- och delar av byggsektorn är mycket höga. Samtidigt som utbudet av bostäder som möter människor behov inte ökar. Marknaden fungerar inte. En marknad med större konkurrens torde generera fler bostäder till lägre kostnad.

Det är socialdemokratins uppgift att stå upp för den gamla insikten att bostadssektorn måste regleras kraftfullt för att bryta med dessa inneboende, för samhället destruktiva, krafter. Till stora delar verkar dessa destruktiva krafter i och genom enskilda kommuners samhällsplanering. Den syns i oviljan eller oförmågan att leva upp till, den i lag reglerade, skyldigheten att planera för medborgarnas bostadsförsörjning.

Ändamålsenliga bostäder för alla medborgare är ett självklart mål för socialdemokratin. Fram till år 2030 måste det sannolikt byggas cirka 840 000 bostäder. Av särskild vikt är att alla studenter vid universitet och högskola runt om i landet ska få hyreslägenhet till skälig hyra från första dagen, samt att antalet specialbostäder för äldre och funktionsvarierade ökas kraftigt.

För att nå dessa målsättningar bör socialdemokraterna:

  • Genomdriva en statlig och regional markanvändningsplanering, vilket innebär att det kommunala planmonopolet rivs upp.

  • Genomdriva att de kommunala allmännyttiga bostadsbolagen återigen upprätthåller samhällsnytta som övergripande mål. Lagen om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag reformeras i grunden.

  • Etablera en statlig investeringsbank för finansiering av grönt, industriellt byggande och samhällsplanering, i synnerhet i lågkonjunktur och svagt privatfinansierat byggande.

  • Etablera ett statligt bostadsbolag som i egen regi bygger, äger och förvaltar hyreslägenheter och specialboenden på mark som anvisas av staten/regionen. Detta bostadsbolag finansieras genom att AP-fonderna investerar i de av bolaget utställda obligationerna.

  • Använda statligt markinnehav för etableringar av ny infrastruktur och bostäder.

Grundläggande förslag:

  • Subventionerade lån för grönt, industriellt byggande och samhällsplanering genom etableringen av en statlig investeringsbank.

  • Statlig/regional markanvisning och regionala mål för bostadsbyggande, infrastruktur och välfärdsverksamheter.

  • Genomdriva att de kommunala allmännyttiga bostadsbolagen återigen upprätthåller samhällsnytta som övergripande mål. Lagen om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag reformeras i grunden.

  • Studenter vid universitet och högskola runt om i landet garanteras hyreslägenhet till skälig hyra från första dagen från år 2022.

Mer långtgående förslag:

    • Ett statligt bostadsbolag bildas och bygger, äger och förvaltar hyreslägenheter och specialboenden på mark som anvisas av staten/regionen. I en första fas på mark som staten redan äger. Finansieras genom att AP-fonderna investerar i de av bolaget utställda obligationerna.

    • Statliga Sveaskog AB ges i uppdrag att på begäran ställa skogsmark till förfogande för bolaget och regioner att etablera nya bostäder.

5. Nytt demokratiserat arbetsliv

Många människor i vårt samhälle lider brist på tid för återhämtning och för att vårda sina relationer. Samtidigt saknar många både inflytande över och trygghet i sitt lönearbete. För socialdemokratin är trygga och säkra jobb för alla ett självklart mål, liksom att vi ska ha gott om tid för våra barn, våra vänner och för att kunna delta aktivt i samhällslivet utanför det betalda arbetet.

För snart 100 år sedan, år 1919, beslutade Sveriges riksdag lagstifta om åtta timmars arbetsdag för industriarbetare. Arbetstidsfrågan var sedan ett centralt inslag i arbetarrörelsens kamp för omfördelning och frigörelse. Mellan 1957 och 1973 kortades arbetstiden stegvis från 48 till 40 timmar, i genomsnitt en halvtimme per år, men sedan 1973 har ingen sänkning av normalarbetsveckan genomförts.

Vi menar att en generell och stegvis genomförd arbetstidsförkortning bör utgöra en stöttepelare i den socialdemokratiska framtidsberättelsen.

Socialdemokraterna bör därför verka för:

  • En förkortning av den lagstiftade normalarbetsveckan från 40 till 35 timmar. Kostnaden beräknas till 25 miljarder för att genom nyanställningar kompensera bortfall i arbetade timmar inom vård och omsorg (där verksamhetsvolymen hålls konstant). Tidsfristen bedöms till 10 år men måste utredas så att kompetensförsörjningen i offentlig sektor säkras.

Vi tar för givet att alla att beslut om styret av vår komplexa statsapparat ska tas gemensamt, men inom ekonomin och på arbetsplatsen har anställda jämförelsevis lite att säga till om. Sedan 1980 har ägande-, makt och kapitalkoncentrationen accelererat. Den rikaste hundradelen av befolkningen har fördubblat sin andel till cirka 40 procent av de samlade förmögenheterna. Ernst Wigforss uttryckte det som att vi blivit ”politiska medborgare” men ”ekonomiska undersåtar”. Vi är övertygade om att demokrati är det moraliskt riktiga och långsiktigt mest effektiva styrelseskicket för såväl den politiska som den ekonomiska sfären.

Socialdemokraterna bör därför verka för:

  • Att det införs en skattereduktion vid försäljning av verksamhet till de anställda.

  • Att rådgivning och lån på ett bättre sätt erbjuds till arbetarägda initiativ. Utformning av lån bör baseras på s.k. social loans som utges av Europeiska investeringsbanken. Lån utges av en statlig investeringsbank (kostnad 1–10 miljarder för att starta upp låneverksamhet riktad till kooperativa initiativ).

  • Att vidare utreda möjligheterna till utökad arbetsplatsdemokrati och medborgarnas demokratiska inflytande över den ojämlika kapitalkoncentrationen.

Socialdemokraterna lanserade 2018 ett tiopunktsprogram för en tryggare arbetsmarknad. Programmet är utmärkt och bör genomföras. Därutöver bör socialförsäkringarna stärkas ytterligare.

Vi föreslår:

  • Höjning av tak och golv i A-kassan (c:a 6 miljarder).

  • Sjukpenningsamnesti för alla som av försäkringskassan nekats sjukpenning sedan ikraftträdandet av regleringsbrevet 2015. Utgångspunkten är att prövningar under perioden inte är tillförlitliga och därför måste göras om. Kostnaden beräknas till 2 miljarder (kostnaden beräknas för att genomföra omprövningar samt för retroaktiv ersättning från 2015 till idag för uppskattningsvis 10 000 individer).

Grundläggande förslag:

  • Att det införs en skattereduktion vid försäljning av verksamhet till de anställda.

  • Att rådgivning och lån på ett bättre sätt erbjuds till arbetarägda initiativ. Utformning av lån bör baseras på s.k. social loans som utges av Europeiska investeringsbanken. Här kan statliga SBAB visa vägen genom satsningen på en statlig grön investeringsbank (kostnad 1–10 miljarder för att starta upp låneverksamhet riktad till kooperativa initiativ).

  • Att vidare utreda möjligheterna till utökad arbetsplatsdemokrati och medborgarnas demokratiska inflytande över den ojämlika kapitalkoncentrationen.

  • Höjning av tak och golv i A-kassan (c:a 6 miljarder).

  • Sjukpenningsamnesti för alla som av försäkringskassan nekats sjukpenning sedan ikraftträdandet av regleringsbrevet 2015. Utgångspunkten är att prövningar under perioden inte är tillförlitliga och därför måste göras om. Kostnaden beräknas till 2 miljarder (kostnaden beräknas för att genomföra omprövningar samt för retroaktiv ersättning från 2015 till idag för uppskattningsvis 10 000 individer).

Mer långtgående förslag:

  • En förkortning av den lagstiftade normalarbetsveckan från 40 till 35 timmar. Kostnaden beräknas till 25 miljarder för att genom nyanställningar kompensera bortfall i arbetade timmar inom vård och omsorg (där verksamhetsvolymen hålls konstant). Tidsfristen bedöms till 10 år men måste utredas så att kompetensförsörjningen i offentlig sektor säkras.

6. Ny välfärds- och regionalpolitik

Statens och den övriga offentliga sektorns möjligheter att upprätthålla likvärdighet och jämlikhet i hela landet är kringskuren, något som utgör ett allvarligt hot mot själva det demokratiska styrelseskicket i landet.

För socialdemokratin är goda och likvärdiga villkor för medborgare, organisationer och företag i hela landet en given målsättning. Vi ser fantastiska möjligheter i att väva ihop den nödvändiga klimatomställningen med jämlikhet över landets regioner genom en ambitiös satsning på klimatsmart infrastruktur för hela landet och jobbskapande i gles- och landsbygd.

Enskilda kommuner är sällan rätt nivå att inrikta sig på vad gäller arbetsmarknadsutveckling och välfärd. När det gäller arbetsmarknaden måste åtgärder inriktas på hela arbetsmarknadsregioner, inte missriktade förhoppningar om att kommuner i glesbygd på egen hand skall stimulera jobbtillväxt. Också när det gäller välfärden behövs ett tydligt fokus både på den statliga och den regionala nivån. Framväxten av långtgående valfrihet och vinstdrift i den skattefinansierade välfärden undergräver både den reella kvaliteten och likvärdigheten i de tjänster som medborgarna nyttjar.

Sverige består av 290 kommuner och 20 landsting/regioner där förutsättningar att leverera välfärd och service varierar kraftigt. Det finns stora skillnader vad gäller allt från demografi och geografi till skattekraft. Syftet med det kommunala utjämningssystemet är att skapa likvärdiga förutsättningar för kommuner och landsting att tillhandahålla välfärdstjänster. Utjämningen ska kompensera för strukturella olikheter mellan kommuner och skillnader i kommunalskatt ska därför enbart reflektera skillnader i service, effektivitet och avgiftsnivå. Så är inte fallet idag.

Skatteskillnaderna (se exempel i tabell 1 och 2) beror på att strukturella faktorer kopplade till gleshet och skalnackdelar inte kompenseras fullt ut i den kommunala utjämningen. Följden blir ojämlika förutsättningar för kommuner och landsting i landet att tillhandahålla sina invånare en given nivå av välfärd och service.

Tabell 1: Skattesats till kommun, år 2018, lägst resp. högst, procent (Gotland undantaget)

Kommun Skattesats Kommun Skattesats
Solna 17,12 Dorothea 23,85
Österåker 17,35 Vindeln 23,65
Danderyd 17,35 Vännäs 23,65
Täby 17,55 Munkedal 23,63
Stockholm 17,90 Vindeln 23,61

Tabell 2: Skattesats till landsting/region, år 2018, lägst resp. högst, procent (Gotland undantaget)

Landsting / Region Skattesats Landsting / Region Skattesats
Skåne 10,69 Stockholm 12,08
Östergötland 10,70 Kronoberg 12,00
Södermanland 10,77 Uppsala 11,71
Halland 10,82 Dalarna 11,63
Västmanland 10,88 Örebro 11,55

Vi menar att staten måste ta ett större ansvar för finansieringen av den kommunala verksamheten. I Sverige uppgår statsbidragen till ca 24 procent av kommunernas intäkter, i Norge är motsvarande siffra 36 procent. Om en större andel av kommunernas och landstingens/regionernas intäkter fördelades via ett utjämningssystem skulle det vara möjligt att i större utsträckning ta hänsyn till de strukturella skillnader som finns och därmed skapa ekonomiska förutsättningar för en jämlik välfärd i hela landet.

Socialdemokratin bör därför verka för:

  • Att vinstdriften i den skattefinansierade välfärden stoppas.

  • Att en enhetlig kommunalskatt införs.

  • Nedskrivning av studieskuld för den som flyttar till glesbygdskommun. Nedskrivning bör ske med 10 procent per år, med ett tak på 40 000 kronor och golv på 4 000 kronor per år. För att få ta del av nedskrivningen krävs att man har avlagt en examen.

  • Att all samhällsviktig infrastruktur ägs och planeras gemensamt. Som konkreta exempel bör järnvägsunderhåll, post och apoteksverksamhet återförstatligas och på ett bättre sätt drivas utifrån hela landets behov.

Grundläggande förslag:

  • Tillföra mer pengar till utjämningssystemet genom ett enhetligt skattepåslag som är likvärdigt för alla kommuner. Effekten blir en harmonisering av de kommunala skattenivåerna eftersom tillskottet fördelas efter strukturellt behov.

  • Öka omfördelningen inom det kommunala utjämningssystemet genom en ”bottenplatta”, där en viss (och likvärdig) andel av kommunalskatten öronmärks för utjämningspotten. Andelen (procentsatsen) blir likvärdig för alla kommuner. Eftersom resurserna från bottenplattan används till utjämning blir effekten att kommunalskattenivån harmoniseras, givet att alla kommuner upprätthåller samma nivå på välfärd och service som de har idag.

  • Fokus på arbetsmarknadsregioner vid all statlig och regional samhällsplanering. Detta inkluderar en ambitiös utbyggnad av kollektivtrafiken såsom snabbjärnväg i landet.

Mer långtgående förslag

  • Uteslutande icke-vinstdrivande driftsformer i välfärden.

  • En enhetlig kommunalskatt.

  • Avskrivning av studieskuld för den som flyttar till glesbygdskommun. Nedskrivning bör ske med 10 procent per år, med ett tak på 40 000 kronor och golv på 4 000 kronor per år. För att få ta del av nedskrivningen krävs att man har avlagt en examen.

  • All samhällsviktig infrastruktur ska ägas och planeras gemensamt. Som konkreta exempel bör järnvägsunderhåll, post och apoteksverksamhet återförstatligas och på ett bättre sätt drivas enligt hela landets behov.

7. Ny grön reformism: statligt driven klimatomställning och grön industriell utveckling

Global uppvärmning, resursutarmning och kollapsande biologisk mångfald utgör ett alltmer akut, existentiellt hot. Ett kraftfullt agerande för att ta itu med problemen har under lång tid fördröjts. Inte minst på grund av förlegade ekonomiska tankeramar och hårt motstånd från de som på kort sikt gynnas av utvecklingen. Men också eftersom klimatpolitiken saknat ett tydligt klassperspektiv - och därför också brett stöd.

Idag har utmaningarna vuxit till närmast förlamande storlek. Samtidigt rymmer en omställning till ett hållbart samhälle stora möjligheter. Det är ett samhällsprojekt som kommer att löpa under decennier. Här finns en optimistisk framtidsvision - nya arbetstillfällen, ny teknik, hopp om en bättre värld - i en tid präglad av rädsla. Det som krävs är en ny grön reformism. Där staten tar initiativ till en rättvis omställning som gynnar det stora flertalet.

Dagens klimatmål - noll nettoutsläpp 2045 - är utformade ur ett produktionsperspektiv. Trots att Sverige ligger i framkant minskar utsläppen alldeles för långsamt för att klara målen. En orsak är otillräcklig statlig styrning. Det handlar både om otillräckliga åtgärder och bristande samordning av existerande politik. Ett annat grundläggande problem är att de företagsekonomiska riskerna att ställa om alltjämt betraktas som större än de samhällsekonomiska nyttorna. För att öka takten behövs både gradvis och radikal innovation och industriell utveckling, där staten i högre grad möjliggör en omställning. Detta kräver följande åtgärder:

  • Ett omställningsråd under statsministern som samordnar statens klimat- och energipolitik. En första åtgärd är att kartlägga existerande strategier och organisatorisk kapacitet. Utifrån detta tillsätts resurser för att säkerställa att statens roll blir ändamålsenlig och att uppsatta mål nås.

  • Tydliga färdplaner för utfasning av fossila bränslen. Initiativet Fossilfritt Sverige har tagit fram färdplaner för en fossilfri svensk industri. Men för att förverkliga och driva på dessa krävs ett mer kraftfullt statligt agerande.

  • Etablering av en statlig investeringsbank för finansiering av omställning, grön nyindustrialisering och nybyggnation.

  • Fler riktade ekonomiska och regulativa styrmedel för att säkerställa att klimatmålen uppnås i tid. I de fall en trovärdig potential finns för industri lokaliserad i Sverige bör styrmedel stimulera till industriell utveckling.

  • Prioritering av transportsektorn. Transportsektorn står för en avgörande del av utsläppen och omställningstakten är hittills för låg. Samtidigt är möjligheterna stora, både för minskade utsläpp och industriell utveckling, bland annat genom produktion av biodrivmedel.

Ny grön teknik utgör basen för en omställning - men kommer inte att räcka. Det råder idag en växande insikt att de senaste decenniernas tillväxtmodell är ohållbar - ekologiskt och socialt. Det som krävs är en mer djuplodande förändring mot en ekonomisk utveckling som både är mer jämlik och håller sig inom planetens gränser. Hållbar konsumtion, cirkulär ekonomi, hållbara investeringar och en rättvis omställning är fyra avgörande ingredienser.

De utsläpp som orsakas av vår samlade konsumtion är exempelvis betydligt större än de som orsakas av vår produktion. Och till skillnad från de produktionsbaserade utsläppen har de inte minskat. Ökad konsumtion och förflyttning av produktion till länder med lägre löner och högre klimatpåverkan och är två förklaringar.

De konsumtionsbaserade utsläppen pekar också på vikten av ett klassperspektiv. Den rikaste tiondelen står för mer än 20 procent av utsläppen. Utsläppen från privat konsumtion är 3-5 gånger högre för den översta inkomstdecilen jämfört med den lägsta. Det är också enbart den rikaste tiondelens utsläpp som vuxit de senaste decennierna.

Det här är en avgörande insikt. Åtgärder bör, åtminstone till en början, fokusera på de översta inkomstskikten - samtidigt som ekonomiskt svaga grupper kompenseras. Dagens klimatdebatt saknar det här perspektivet. Snarare präglas den av klassförakt. Det här är en av orsakerna till dagens falska konflikt mellan olika legitima behov – omställning mot mobilitet, levande landsbygd och upprätthållande av en acceptabel levnadsstandard. Det folkliga stödet för en omställning undermineras av otillräcklig hänsyn till människors varierande ekonomiska och geografiska förutsättningar.

För att fördjupa omställningen och möjliggöra att klimatmålen nås krävs att:

  • Nuvarande klimatmål kompletteras med ett nytt mål för konsumtionsbaserade utsläpp, med etappmål 2030 och 2045. Tillräckliga resurser avsätts för att mäta och följa upp de konsumtionsbaserade utsläppen.

  • En samlad strategi utformas för att nå målet, inklusive effektiva styrmedel. En avgörande utgångspunkt är klimaträttvisa. Fokus bör läggas på de övre inkomstskikten och de sektorer som orsakar mest utsläpp: Transporter, livsmedel och investeringar. Skärpta klimatrelaterade skatter på konsumtion, såsom koldioxidskatt, flygskatt eller köttskatt bör utformas med hänsyn till inkomst och geografi. En möjlig alternativ väg är så kallad Carbon Fee & Dividend.

  • Klimatskadliga subventioner fasas ut. Glesbygd och jordbrukare kompenseras.

  • Striktare miljö- och klimatkrav införs vid offentlig upphandling. Målet bör, med inspiration från Trafikverket, vara noll nettoutsläpp 2045.

  • Hållbarhetskriterier införs för exportkrediter och för allmänna pensionsfonder.

  • EU-kommissionens handlingsplan för hållbara finanser implementeras. Fler åtgärder utreds för att skapa en finansmarknad som verkar i enlighet med klimatmålen. Större investeringar bör exempelvis prövas mot klimatmålen.

  • Sverige verkar för att EU ställer striktare miljö- och klimatkrav på importerade varor och tjänster. Klimat- och miljöpåverkan, administrativa kostnader och spårbarhet bör beaktas.

  • Mål och stärkta ekonomiska och regulativa styrmedel för en cirkulär ekonomi utformas. Utredningen och Delegationen för cirkulär ekonomi utgör en grund.

Tyvärr kommer det finnas sektorer där nollutsläpp är mycket svåra att uppnå. Dessa restutsläpp behöver tas omhand, antingen med koldioxidinfångning och lagring/användning (CCS/CCU) eller genom att balanseras med så kallade minusutsläpp (BECCS, biokol eller naturliga kolsänkor i Sverige). En annan väg är satsningar utomlands. Men utsläppsreduktioner i andra länder har visat sig mycket svåra att realisera och kontrollera. Därför bör målet med nollutsläpp uppnås i Sverige.

För detta krävs:

  • En nationell plan för industriell uppskalning av CCS och minusutsläpp, inklusive finansiering och regelverk. Teknikerna bör i första hand nyttjas där andra realistiska alternativ saknas.

  • Klimatpolitiken bör uppgraderas i takt med vetenskapen. Parisavtalets mål är att den globala uppvärmningen begränsas till “väl under 2 grader” och om möjligt 1,5 grader. I FN:s klimatpanels senaste rapport understryks vikten av att begränsa uppvärmningen så långt under 2 grader som möjligt.

  • Det är tveksamt om Sveriges klimatmål räcker för detta. Dagens etappmål noll nettoutsläpp 2045 kan behöva förskjutas mot 2035–2040 och utsläppsreduktioner skärpas för etappmålet 2030.

Grundläggande förslag:

  • Inrätta ett omställningsråd under statsministern för att samordna statens klimat- och energipolitik. Tillsätt resurser som säkerställer att statens roll blir ändamålsenlig och att uppsatta mål nås.

  • Upprätta en tydlig färdplan för utfasning av fossila bränslen.

  • Etablera en statlig investeringsbank för finansiering av omställning, grön nyindustrialisering och nybyggnation.

  • Utforma och implementera fler riktade ekonomiska och regulativa styrmedel för att säkerställa att klimatmålen uppnås i tid.

  • Utforma och implementera en nationell plan för industriell uppskalning av CCS och minusutsläpp, inklusive finansiering och regelverk.

  • Fasa ut klimatskadliga subventioner. Kompensera glesbygd och jordbrukare.

  • Inför striktare miljökrav vid offentlig upphandling. Mål noll nettoutsläpp 2045.

  • Inför hållbarhetskriterier för exportkrediter och skärp dem för allmänna pensionsfonders placeringar.

  • Utred ytterligare åtgärder för att skapa en finansmarknad som verkar i enlighet med klimatmålen. Större investeringar bör prövas mot klimatmålen.

  • Upprätta mål och utforma stärkta ekonomiska och regulativa styrmedel för en cirkulär ekonomi.

Mer långtgående förslag:

  • Komplettera nuvarande klimatmål med ett nytt mål om konsumtionsbaserade utsläpp, med etappmål 2030 och 2045. Tillsätt tillräckliga resurser för att mäta och följa upp de konsumtionsbaserade utsläppen.

  • Utforma och implementera en samlad strategi för att nå målet, inklusive effektiva styrmedel. En utgångspunkt är klimaträttvisa. Fokusera på de övre inkomstskikten och de sektorer som orsakar mest utsläpp: Transporter, livsmedel och investeringar. Kompensera låginkomsttagare och glesbygd.

  • Uppgradera klimatmålen i takt med vetenskapen. Dagens etappmål noll nettoutsläpp 2045 kan behöva förskjutas 2035-2040 och utsläppsreduktioner skärpas för etappmålen 2030.