Hej.
Avvecklingen av den sociala bostadspolitiken är sannolikt den mest omvälvande förändringen i svensk efterkrigshistoria. Från att ha varit ett bostadspolitiskt föredöme med världsrykte har Sverige blivit ett land med omfattande bostadsbrist, stor och ökande trångboddhet, kraftig bostadssegregation, slumvärdar och kriminalitet kopplad till fastighetsägande, hög skuldsättning och finansiella risker i bostadssektorn. Att vara ung och utan ärvt kapital innebär att drömmen om ett eget bra, tryggt och ekonomiskt överkomligt boende kan kännas mycket avlägsen, på goda grunder.
Inget i detta är en slump. Bostadssektorn är överlämnad till marknaden. Och marknaden brukar producera oligopol, brist och förmögenhetskoncentration. Det är bara i den teoretiska fantasin och under mycket speciella omständigheter i verkligheten som marknaden producerar effektiv resursanvändning och billiga produkter.
Den verkliga bostadsmarknadens aktörer agerar först och främst genom det politiska systemet. Först fullbordades kommunaliseringen av markanvändningen under 1980-talet genom det strikta kommunala planmonopolet som inte sällan ger villaägarkollektiv de facto vetomakt över samhällsbyggnadsfrågor genom kommunpolitiken. Sedan avvecklades de statliga stöden till nyproduktion av bostäder under 90-talet. Under 2010-talet försvårades för kommunala allmännyttiga bostadsföretag att bedriva verksamhet i just allmännyttigt syfte.
Det sistnämnda genomfördes med rättsligt oprövade hänvisningar till EU – ett standardtrick för svenska politiker och lobbyister. EU används påtagligt ofta som något att skylla på eller hänvisa till för att få sin vilja igenom. Bruket bygger givetvis på utbredd okunskap om vad EU:s fördrag, förordningar och direktiv verkligen innebär.
Det enda vettiga skälet för att det ens ska finnas kommunala bostadsföretag är att kommunerna behöver ett verktyg för att ta det bostadsförsörjningsansvar som de och ingen annan har. Det, i sin tur, innebär att de inte ska agera som privata mark- och fastighetsägare som får antas vara vinsteftersträvande kapitalister.
Kommunala allmännyttiga bostadsföretag bör därmed eftersträva allmännytta – fullgod bostadsförsörjning för alla invånare, hänsyn till övergripande samhällsplaner, arbetsmarknad, social, kulturell och ekonomisk jämlikhet och de klimat- och miljöaspekter som inte fångas i marknadspriser. Bolagen borde med andra ord drivas med lägre avkastningskrav än de som privata fastighetsägare ställer på sina innehav. Bolagen borde särbehandlas av staten genom t ex förmånliga krediter för att de ska kunna fullgöra sin funktion. Och Sverige borde be EU-domstolen om förhandsbesked att det är helt okej.
En social bostadspolitik är möjlig. Det är bara en fråga om nationell politisk vilja att prioritera allmännytta framför egennytta. Att vara progressiv istället för reaktionär. Och vi socialdemokrater borde göra klart att det är vi som har den viljan att vrida bostadsfrågan ur marknadens järngrepp.
Markus Kallifatides
Ordförande i Reformisterna